kommer dessutom ihåg att jag skulle fota med största bländaren och plockade alltså ut bländarringen (det är så man gör på lensbabies) och stoppade den i fickan. när jag sedan skulle ha tag på den så var den självklart inte där. halvt i panik letade jag och insåg att om den fanns någonstans så var det på bakom eller under mitt säte. så jag hoppades innerligt att tjejen bakom mig skulle gå av så jag kunde leta reda på den. och gissa om jag var lättad när jag hittade den!
fokus finns där inget ordentligt i bilden, men mest på dörren i bakgrunden. den är väldigt svart men sånt gillar jag. man ser regnet och vid första anblicken ser den dyster ut, men med alla mjuka linjer blir den helt plötsligt lika inbjudane som ett mjukt sommarregn istället för ett hårt höstrusk. kanske för att det är just så jag ser på höststormarna, lika inbjudande som mjuka sommarregn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar